annikasiri

Klockan är bara 23.00 men feting vad det inte känns så.
Jag är trööött, och oeffektiv,
imorgon ska jag åka till Spanien för första gången i mitt liv.
För ett par dagar sen var jag nästan tillbaka i Afrika.
Fast egentligen satt jag bara mitt i en skog i Sverige.
På landet, i ett litet mysigt rött trähus med vita knutar,
där fanns två människor som under en tredjedel av
min och Emmas resa till Tanzania lät oss bo i deras hus.
Att träffa dom igen var underbart, att sitta och äta tillsammans,
det kändes som att jag var i Afrika igen.
AAAAfrika. Afrika. Så mycket som ryms inom det ordet för mig.
Imorgon är det alltså dags att besöka ett nytt land, Spanien.
Tillsammans med det härliga och charmiga gänget Berga Blås.


Hönö-bild, Äppel-tönt.

Hej på ett par dagar.
Annika

I Lördags avslutades en stor del av min vardag, Tommys Syster hade sina sista spelningar.
Först på Bockaradagen, och på kvällen hade vi vår sista konsert på Ankaret.


Tommys Systers Souncheck i Bockara.

När vi kom till Ankaret kändes det sådär. Atmosfären, lokalen.. det kändes inte så hemma.
Efter soundchecket på Ankaret åkte jag, Emma, Ida och Erlandsson hem till Ida,
kollade lite på friidrott, åt mackor, spelade pratmakarna.
Klockan 10 åkte vi till Ankaret igen, jag fick en "stämpel" på min hand, med en spritpenna.
Någon trodde det var ett hjärta, men det var ett B som i "Band" och B som i "Halva priset i
baren", nej, detta kändes inte som hemma.
Jag gillade mer tanken på att det var ett hjärta.
Lokalen var långt ifrån fylld när vi strax efter 11 gick på scenen.
Men det var rätt människor och känslan var bra. Stämningen var bra.
Vi gav så mycket vi kunde.
Och det kändes lite annorlunda mot tidigare Tommys Spelningar,
trots att det var den sista så var det lite gladare än vanligt.
Atmosfären var go och på min hand var det ett hjärta punkt

http://www.youtube.com/watch?v=JyBHSKigeKk&feature=channel

Ja

Måste inleda med lite (ofta förekommande?!) cykel-blogg. Imorse ringde timern 05.20
och 05.45 hade jag inte velat vara någon annanstans än precis där jag var.
Jag hade börjat cykla ungefär halv 6, och i vanlig ordning, sen en tid tillbaka,
hade jag satt på P1 på mobilen med headset. För jag orkade inte sjunga någon
såndär sång som jag gjort ibland. Det goa var att när jag inte orkade så fixade radion det!
05.45, efter lite prat av en kille i krage, cyklar jag längs hamnen, solen håller på att gå upp
och havet är vackert. Precis då kommer en låt som jag hade kunnat sjunga på alldeles
ensam för några veckor sen, men idag orkade jag inte.
"Jag nu lämnar allt,
jag nu lämnar allt..
mm-mm-m-m
mm-mm-m-m..."
Texten lovar mer än vad jag kan ärligt lova men det var lätt dagens moment.

Jag var hemma igen halv 9, och när jag åkte till jobb nummer två ett par timmar senare
så glömde jag min mobil, vilket faktiskt har varit ganska skönt, brukar känna mig halv utan
den, men idag har det kännts bra och fritt.

Ikväll var det Berga Blås, jag gäspade en hel del, men Trumpet-Åke var minsann
 redan på jobbet när jag gick upp i morse och han gäspade inte.

Många onsdagar har det varit som bäddat för en romantisk amerikansk komedi-avslutning.
En bänk, en tågstation.. jag hör ljud, jag ser saker, jag känner saker, fast inget händer.
Mina fantasier skenar iväg. Ingenting händer på riktigt, och det är bra.
Jag har alltid gillat romantiska komedier.
Den senaste jag såg var Bridget Jones' Dagbok 1, Den är helt underbar.
Vet inte hur många gånger jag sett den, ändå letar jag tillfällen att se den igen! Snart!!

Ikväll (nu cykelbloggar jag igen), när jag lämnat filmscenen som inte slutade som filmer kan,
och kommit hem till Oskarshamn, cyklade jag från stan trots att jag inte hade någon luft alls
i framdäcket, för jag hade ingen lust att gå hem, nää. jag cyklade och nynnade på en låt,
en som gick på P1 i morse..
Såhär lät det..

Vers
"mm-m-mm-mm mm-m-mm-m
 mm m m m m-m  mm
 mm-m-mm-m mm-m-mm-m
 mm m m m m-mm-mmm
 
Refräng
 mm-mm-mm-mm-mmmmm
 mm-mm-mm-mm-mmmmm
 mm m m m mm-m-m-mm
 mm mm mm mm mmmmm"

Idag har jag både fått vara med och väcka
och natta vår lilla stad...mysigt.
Godnatt på dig!
Annika

Ett blogg inlägg som knappt kommer fram till någonting alls.

Jag vet en hel del, men det finns ju också sjukt mycket saker
jag inte har någon aning om. Det är läskigt hur det fungerar,
att det kan vara så gömt i människor vad dom har varit med om.
Snabba, intensiva steg, ett leende på läpparna, möta någon
med ett glatt hej och sen bara gå vidare.
Jag har ingen aning om vad den personen just varit med om,
eller vad den tänker på.

Jag vet hur det känns att slå i stortån i tröskeln,
men jag har aldrig vaknat av att militärer rusar in i mitt hus.
Jag vet hur det känns att få en skokartong i huvudet,
men jag har aldrig hört en bomb slå ner i grannhuset.
Jag vet hur det känns att hitta ett hårstrå i maten på en restaurang,
men jag har ingen aning om hur det känns att leta mat bland andras sopor.
Jag vet en hel del, men det finns ju också sjukt mycket saker
jag inte har någon aning om.

För ett par dagar sen åt jag vindruvor, med kärnor, det var länge sen.
Sverige har sina brister (som man kan jobba på),
men det är också så galet bra, att jag måste önska mig mina (i-lands)bekymmer.
 - Ge mig vindruvor med kärnor i så att jag känner att jag lever!
Ibland är det så bra att man inte ser det. Det är för enkelt. För smidigt. För bra.
Jag borde nog önska mig mer än vindruvor med kärnor i. Större bekymmer.
Men det är alltid en början.
Jag har tid att plocka bort kärnorna, eller så kan jag acceptera dom och svälja det goda,
men samtidigt känna kärnornas sträva smak och bli påmind om att det jag ser här inte
är allt. Det finns mer än kall skolmat och förlorade fotbollsmatcher.

hm, jag vet inte vad jag tycker om allt nu när jag läst igenom det.
Jag bara skrev av mig lite.
Dags att åka till jobbet.
Annika

Ps. Börja med att tycka igång filmen, så har du fin bloggmusik till detta inlägg. ds.

Det är söndag, eller det var söndag. Dags för sista spelningen med Syster och Bror.
Vi soundcheckade klockan 3 i stadsparken, jag fick reda på att allsången, Musik ska
byggas utav glädje, som  jag skulle önska efter att vi spelat våra låtar, skulle jag leda
uppe på scenen, det började snurra lite i mitt huvud eftersom jag bara kan första raden,
precis som alla andra typ, sen åkte vi ut till havet och lyssnade lite på folkmusik.

Problemet med allsången sköt jag framför mig och njöt istället av hav, musik och vänner.
När det gått en timma gick jag och Emma till havslätts Café för nu var det dags för dagens
första spelning, den med Berga Blås. Jag frågade ett par stycken innan konserten om någon
kunde sången "Musik ska byggas utav glädje" och alla svarade ungefär likadant,..
"Ja men det är ju den här.. *sång* Musik Ska byggas utav glädje,
av glädje nanana.. na. na *slut på sång* ungef'är så går den"
Sen började konserten som höll på längre än planerat, allsången i Parken började 18,
vi åkte från Havslätt strax efter 18. Ingen fara, eftersom vi inte var i början av programmet
i Parken.

Däremot fans ett problem, en viss sång, efter att ha slängt i mig en macka och bytt
om i en bil körandes mellan Havslätt och stan fick jag ge upp och ringa min bror.
 - Hej,får jag be om en tjänst. Gå till närmsta dator, sök på "Musik ska byggas utav glädje"
   på Youtube, det finns en finsk liten pojke som sjunger den, kan jag få lyssna?




(För tre veckor sen lyssnade jag på den för att jag var intresserad av hur hela låten lät,
när jag valt den) Jag fick lyssna  genom telefonen och sedan plinkade min bror lite på
pianot hemma, Nu var vi framme i parken ljudet från scenen konkurrerade ut finnen men
jag var nöjd, jag visste att jag skulle iallafall kunna 80%, så vi la på och jag kände sommaren
i hela kroppen.
Allsång är mysigare än vad jag förstått tidigare. Under skuggan av ett träd i parken satt vi och
tittade på allsången tills det var vår tur...

Vi spelade Along Your Veins och Tactic (På Svenska), sen stod jag kvar och sjöng
"Musik Ska byggas utav glädje", eller ja jag mimade lite också och dansade lite
och jag tror inte att jag bröt ett dugg på finska. Tipptopp!!

AnnikaPannikaPannkakssmet.

saker som kan ge mig cancer,
jag har bett

hm vad skrev jag egentligen. Dom två korta meningarna fanns kvar som ett utkast
till ett blogginlägg, när jag skulle skriva ett nytt nu.
Jag fattade först ingenting, men efter en liten stund förstod jag.... iallfall första meningen,
fast det stod fel, det skulle stå..."Saken som kan ge mig cancer,"
Det skulle nog ha blivit en dikt om vanor, längtan, osäkerhet, ånger.
Om jag får inspiration kanske jag knopar ihop några rader i slutet, något som är tydligt
för mig men kanske svårtolkat utifrån. Jag minns inte alls vad som skulle hända med
den andra meningen, kanske syftade på bett, som i be till Gud,
eller bett som i röda prickar på smalbenen, dom kliiiar. och jag vet inte vad det är
för insekt som bitit mig.

Idag vaknade jag 07.00 av en timer som piper hemskt, men som är bra, för den väcker mig.
En timma senare öppnade jag huvudentrédörren till Oskarshamns sjukhus. På väggen
hängde en beskrivning över byggnadens olika våningar och jag gav den en chans, 
men fick ge mig och fråga efter vägen till hörselcentralen.
I ett väntrum satt bara jag, ensam med en bok om EU och några fiskar simmade runt i ett
akvarium.  Sen kom en kvinna och sa mitt namn, så jag följde efter henne.
Det hade blivit dags att göra gjutningar, som jag ska skicka iväg för att få gjutna öronproppar.
Det är något med sjukhus som jag gillar. Jag skulle egentligen velat stanna längre.

Klockan 10 repade vi med Tommys Syster, eller först åt vi frukost, men jag hade missat
i rep-smset att det stod frukost-rep, så jag hade ju redan ätit... och så råkade det vara min
födelsedags-frukost, synd att vara mätt då. Alltså jag fyllde år för ett par dagar sen,
men fixar-Emma bjöd på födelsedags-frukost och så fick jag ett paket av henne,
en väldigt fin Monki-klänning.

Förresten, dagens bloggmusik, Mando Diao.
Kanske inte känner så mycket inspiration för att skriva mer,
men tänker ändå tvinga fram lite nu.

Saken som kan ge mig cancer. Jag rör vid den flera gånger.
Vissa dagar trycker jag på den så många gånger att jag borde skämmas.
För.. scenario 1, vilket sker ofta, gör mig besviken.
scenario 2, gör mig ännu mer besviken.
scenario 3, gör mig sur, men varför hoppades jag lite?
och varför utsatte jag mig igen för något farligt?
Den är bra, den kanske räddade dig, den sjunger för mig,
och den skapar platser där människor får papper.
Den är farlig, tar uppmärksamheten från det som händer här och nu
och den ställer konstiga frågor om livet.
Platsen där jag får papper och kopparmedaljer kräver svar.
Och jag kommer på mig själv. Jag hoppar jämfota, men du tror att jag går normalt.

Godnatt

Det är skönt att cykla på nätterna.
Jag tycker verkligen om det, då hinner man tänka i lugn och ro.
Ikväll var det jag och Deportees. I ett lugnt tempo.
Helst treans växel, men den har börjat hacka, så ibland får man ta tvåan.
Och helst ska man kunna sjunga med, ostört, och inte bry sig om man möter någon.
Det går sådär. Men som tur är möter man inte så många.
 - Tjeeena bruden.
Jag bara tittar, på en ring av människor, overkligt, såhär mycket får man ju inte titta.
Fyyy på dig, har du inte lärt dig att man ska titta rakt fram och inte låtsas som att man ser någon,
"Jag är en upptagen person, jag sköter mitt, du får sköta diitt" När lärde man sig detta?
Jag bara tittar, på en ring av människor, eftersom det kändes så overkligt, där satt dom,
på marken, i en ring, på en cykelväg, med flaskor i handen, någon låg ner.. Någon kände för att säga..
- Tjeeena bruden.
Kanske pågrund av något som tidigare fyllde flaskorna.
En tjej på en cykel kände för att titta, utan att säga något tillbaka. Bara lyssna på deportees.

Vilken fin kväll det blev på jobbet. Men jag har tystnadsplikt så där slutar historien om kvällen.
Godnatt, ursäkta för detta onödiga inlägg heh... KRAM!