annikasiri

Ett blogg inlägg som knappt kommer fram till någonting alls.

Jag vet en hel del, men det finns ju också sjukt mycket saker
jag inte har någon aning om. Det är läskigt hur det fungerar,
att det kan vara så gömt i människor vad dom har varit med om.
Snabba, intensiva steg, ett leende på läpparna, möta någon
med ett glatt hej och sen bara gå vidare.
Jag har ingen aning om vad den personen just varit med om,
eller vad den tänker på.

Jag vet hur det känns att slå i stortån i tröskeln,
men jag har aldrig vaknat av att militärer rusar in i mitt hus.
Jag vet hur det känns att få en skokartong i huvudet,
men jag har aldrig hört en bomb slå ner i grannhuset.
Jag vet hur det känns att hitta ett hårstrå i maten på en restaurang,
men jag har ingen aning om hur det känns att leta mat bland andras sopor.
Jag vet en hel del, men det finns ju också sjukt mycket saker
jag inte har någon aning om.

För ett par dagar sen åt jag vindruvor, med kärnor, det var länge sen.
Sverige har sina brister (som man kan jobba på),
men det är också så galet bra, att jag måste önska mig mina (i-lands)bekymmer.
 - Ge mig vindruvor med kärnor i så att jag känner att jag lever!
Ibland är det så bra att man inte ser det. Det är för enkelt. För smidigt. För bra.
Jag borde nog önska mig mer än vindruvor med kärnor i. Större bekymmer.
Men det är alltid en början.
Jag har tid att plocka bort kärnorna, eller så kan jag acceptera dom och svälja det goda,
men samtidigt känna kärnornas sträva smak och bli påmind om att det jag ser här inte
är allt. Det finns mer än kall skolmat och förlorade fotbollsmatcher.

hm, jag vet inte vad jag tycker om allt nu när jag läst igenom det.
Jag bara skrev av mig lite.
Dags att åka till jobbet.
Annika