annikasiri

12.00 Lena Andersson-rapport

Beta Love - Ra Ra Riot

Det är inte första gången jag påbörjar ett inlägg om föredraget. Det finns så mycket
att säga att det inte blir bra. Jag är uppslukad och imponerad, vilket gör det svårt
att hitta avgränsningar, formuleringar, urskilja vad som bra osv. Här kommer nu ett
alldeles för långt inlägg:

Bakgrund
I vintras fick jag upp ögonen för Lena när jag slumpmässigt laddade hem sommarprat.
Som vanligt när jag får upp ögonen för någon intressant person frågade jag mamma
"Vad tänker du när jag säger ____". Hon nämnde "Egenmäktigt förfarande", båda
konstaterade att vi ville läsa den. Jag brukar ganska ofta fråga Erika samma sak.
När jag gjorde det, insåg jag att vi pratat om boken förut, eftersom de haft den i
hennes bokcirkel.
Påväg ut från stadsbibblan för några veckor sedan såg jag om föredraget ute i
Dalbys bibliotek och bestämde mig för att gå, trots att jag inte läst boken.
I påskas stod jag dock i bokhandlen med ett presentkort i handen. Ingen av de
böcker jag frågade efter fanns, sen såg Lenas, köpte den och började läsa
samma dag. På kvällen kunde jag inte somna, läste istället. Höll på till kvart i 4 och
lämnade 15 sidor till dagen efter.

Föredraget
Jag har inte vad jag kan minnas gått på föredrag och lyssnat på en författare som
pratar om sin bok tidigare. Bara det var en upplevelse.

Att lyssna på Lena var likt att läsa Lena. Det var som Erika sa: språket kan kännas lite
speciellt och trögläst, men att man efter ett tag inte tänker på det, det flyter på.

 

Det som jag gillade mest med föredraget var att berättelsen blev ännu mer levande.
Ester och Hugo beskrivs med andra och fler ord än de som kan hämtas från boken. Kul.

Jag gillade också att Lena pratade om bokens sensmoral. Jag hade inte tänkt så
(Har förresten alla böcker en sensmoral kanske?). Det gav boken ännu mer mening.

Det kommer förresten en uppföljare, förmodligen till hösten, som har arbetsnamnet
"Hon lärde sig ingenting".

Kort om vad jag tycker om boken (snor mitt egna kommentarsvar på en fråga om
recension)

Jag tyckte om den så pass mycket att jag skulle rekommendera den. Men jag landar
just nu också i tanken att böcker inte "står för sig själva". En bok berör/underhåller/får
betydelse för människor i olika varianter och grader beroende på tidigare erfarenheter
och upplevelser. Ganska så svårt att låta bokval utgå ifrån recensioner i tidningar?!

Här är ändå några korta kommentarer utifrån vad jag själv tyckte och kände:

Språket var annorlunda mot tidigare böcker jag tidigare läst. Spännande språkanvändning.
Kort och koncist. Härliga formuleringar. Jag fascinerades också av att jag hela tiden
upplevde det som att handlingen utspelade sig på 70-talet av någon anledning (kanske
beskrivning av manchesterkläder) men blev påmind om nutid genom att huvudpersonerna
bl.a. kommunicerade genom mejl och sms.

Handlingen väcker känslor. Jag gillar när böcker väcker känslor. Det öppnar för att "kliva in
i en annan värld" och skapar en intressant upplevelse, var man än befinner sig (i soffan,
på bussen, i trädgården). Sen var just känslorna som väcktes kanske inte de trevligaste;
ledsen och frustrerad.

Boken består av en lång undersökning av det maktförhållande som uppstår när den ena
parten vill mer än den andra i en kärleksrelation. I den här berättelsen går det ganska långt.
Man mår rätt dåligt. Men jag tycker att ämnet är intressant. Liknande situationer har nog de
flesta varit med om.

Den är inte så lång, så tvekar man på om man ska läsa den eller inte, så tycker jag man lika
gärna kan göra det! Så slipper man fundera mer på den saken!

Avslutning
Jag känner att jag nog ger upp nu. Det är som sagt svårt att få fram vad jag vill ha sagt.
Men sammanfattningsvis: Lena var smart, rolig och filosofisk. Publiken ställde intressanta
frågor. Föredraget var inspirerande!