annikasiri

 

 

Jag vet vilken musik jag ville ha till inläggsskrivandet, men jag kunde
inte få fram stycket, gjorde flera försök, har förskjutit skrivandet minst
en halvtimma, det var en kompakt symfoni, men nu blir det istället
Thomas Andersson Wij & Ane Brun - Romantikern.

 

 

Jag uppehöll mig i den branta kurvan. Gick lite ner, lite upp, lite ner igen.
Farligt stundtals, en bil hade fått för sig att köra på cykelvägen.
Hur många gånger jag själv åkt bil upp i verkligheten vet jag inte.
Många, min far hade ofta ärenden som ledde dit.

 

Men nu var jag 25 år. Plötsligt träffade jag en präst tillsammans med
hans man på vägen, det var länge sen vi sågs. Han hade på sig svarta
haremsbyxor med något vitt mönster på. Det där vattnet - under någon
bro - utbytt. Han såg levande ut, jag var nyfiken. 

 

Där backen slutar, började kontakten. Rakt in. Några korta meningar
innan jag sa "det blir inget för min del". Folk rörde sig i området.
Han sneglade på ett harmoniskt par en halvmeter i från oss och sa
med erfarenhets-och-känn-du-hopp-rösten:
"vänta du, dom här var vänner i fem år innan".

 

Sen sa han inget mer. Gick bara upp för backen.