Mummel
Försjunken i boken. Fötterna leder mig mot tågvagnens öppnade dörrar.
Jag ska kliva på och blir därför stillastående, får vänta tills de som ska kliva av har gjort sitt.
Försjunken i boken. Någon som inte har full koll på sin kropp, kommer lite för nära
för att jag inte ska bli uppväckt, hennes arm passerar kännbart min, men höstkläderna
gör mötet mjukt.
Jag följer kvinnan med blicken. Tyvärr hör jag bara mummel, det går inte längre att urskilja
vad hon fortsatte att prata om. Denna korta, excentriska kvinna, med lång rock, gullig ryggsäck,
ett genomskinligt plastglas med lite vatten i ena handen.
Hon pratar med sig själv, det ser jag. Jag missar fortsättningen på hennes berättelse med,
vad jag får gissa, hennes alldeles speciella dramaturgi.
Jag fick bara ta del av en mening ur hela hennes värld.
Ta del av ett par av hennes steg på en stor perrong.
"Tjugonio sextiofem vikten på mitt barnbarn"
Surrealistiskt
Kommentarer