annikasiri

Jag brukar inte skrika. Jag tycker inte att det är konstruktivt.

Men efter en kort utvärdering från de senaste dagarna kan jag nog

ändå känna att jag har identifierat ett par tillfällen då skrik kunde varit

ett bra komplement eller i vissa fall alternativ till att bita sig i läppen.

 

1. Först hinner en kille in på toaletten precis innan mig, attans.
Sen när det blir min tur har han inte fällt ner toaringen efter att

ha stått upp och kissat. Då kunde jag ha skrikit efter honom.
"MAN FÄLLER NER LOCKET EFTER SIG!!!"

 

2. När någon i köket envisas med att slänga yoghurtförpackningar
och i vissa fall konservburkar i den vanliga skräppåsen så att jag
får gå där efteråt och ta upp (tvingad av mitt eget samvete).
Då kunde jag ha sprungit genom korridoren, knackat på allas
dörrar och sen skrikit.
"MAN OCH KVINN MÅSTE SOPSORTERA BÄTTRE".

3. När någon pratar om sin utbildning i detalj på innergården
utan att fråga någonting tillbaka till den artiga person som
ställer både frågor och följdfrågor. Då kunde jag ha skrikit.
"MAN FÅR STÄLLA FRÅGOR TILLBAKA OCKSÅ."