annikasiri

 

Jag läser alltså en bok av Maria Sveland, någon berättade för mig

att hon sommarpratade förra sommaren.

Jag lyssnade på det tidigare idag under en promenad på grusvägarna.
Bland annat så sa hon:
"Det finns en kaxighet hos min mamma också, en slags sund inställning
till sin omvärld, som går ut på att hon skiter högaktiningsfullt i vad andra

tycker och tänker. En frimodighet, som ibland gör mig generad, men som
numer får mig att skratta högt."

Sen tänker jag på hur jag så gärna vill hamna i det läget, men att jag
har en lång väg att gå. Det kan låta som att det skulle kunna leda till att
andra människor blir trampade på, men det innebär det inte för mig.
Jag bara ber om lite mer inifrån och ut istället för att tänka på mig
själv så mycket utifrån. Jag bara ber om att få sluta upp med den här typen
av löjligheter när jag promenerar...

Jag hör var Maria Sveland säger och kommer att tänka på vad som hänt
10 minuter tidigare, småler...
Jag har mammas fleecetröja på mig. Den har för långa armar, vad skönt
en sånhär dag när det är så kallt ute. Låter fleecetröjans ärmar täcka händerna
och kramar åt tyget längst ner så att händerna blir inbäddade. Så hör jag
plötsligt att en bil är påväg åt mitt håll. Tanken på hur det ser ut "utan händer",

att det ser dumt ut, får mig att dra fram händerna, som på reflex. Inser att det är
ju kallt, kommer fram till en kompromiss där fingrarna sticker ut. Bilen svischar förbi.