Ja, hur upptagen jag än hade varit!
Jag läser och känner igen, strycker under på s. 140-141. Sveland nämner Carin
Holmbergs avhandling "Det kallas kärlek". Jag börjar tro att jag måste läsa den.
Men mest var det detta jag förundrades över:
- Såg du var spenaten tog vägen? frågade jag.
Inget svar.
- Johan! Såg du var spenaten tog vägen? Frågade jag igen.
Han bara fortsatte stirra på kvittot, utan att svara eller ens höja huvudet och se på mig.
- SÅG DU VAR SPENATEN TOG VÄGEN? skrek jag alldeles för högt och hysteriskt.
Kassörskan såg på mig med frågande blick men nu såg äntligen Johan upp från sitt kvitto.
Holmbergs avhandling "Det kallas kärlek". Jag börjar tro att jag måste läsa den.
Men mest var det detta jag förundrades över:
- Såg du var spenaten tog vägen? frågade jag.
Inget svar.
- Johan! Såg du var spenaten tog vägen? Frågade jag igen.
Han bara fortsatte stirra på kvittot, utan att svara eller ens höja huvudet och se på mig.
- SÅG DU VAR SPENATEN TOG VÄGEN? skrek jag alldeles för högt och hysteriskt.
Kassörskan såg på mig med frågande blick men nu såg äntligen Johan upp från sitt kvitto.
Själv skriker jag inte. Eller hur. En gång snäste jag. Det hjälpte inte.
I boken följer (det jag vet):
"Finns jag? tänkte jag när jag gick mot bilen och känslan av förnedring bara
växte. För jag vet att om han hade ställt en fråga, hur upptagen jag än varit
av kvitto, Sigge, bok, tv eller vad som helst, så hade jag svarat. Alltid redo!".Kommentarer