annikasiri

Förmodligen en blandning av att ha sett på Ondskan nyligen, gårdagens artikel
i Sydsvenskan om en man som torterats i Ukraina genom försök att skära bort
hans armtatuering med krossat glas från en lampa (artikeln finns här på DN.se)
och Alex Schulmans beskrivning av hur han gick vilse på sjukhuset när han
letade efter sin pappa i boken "Skynda att älska" som jag läste ut igår.

Madröm, natten till torsdag 15 maj, 2014

Inatt visade det sig att jag var tvungen att, för att få ut min examen som jurist,
genomgå ett uthållighetsprov på sjukhuset. Någon skulle stå med något som
liknade en svetspistol... och "värma" delar av min bara hud under 15 minuter.

 

Fick veta när det var över, att jag skulle behöva komma dit dagen efter också.
Vad jag upplevt som plåga under en alldeles för lång tid var bara halva kvarten.
Jag minns att jag tänkte att det iallafall var tur att jag hade rakat mig under
armarna, så att det inte fanns något hår som kunde brinna.

Andra dagen, när jag väl kom till sjukhuset kunde jag inte hitta till det rum jag
skulle. Hissen strulade, ena stunden åkte den sjukt fort, andra stunden krymte
den sakta men säkert. Jag drabbades av ångest, men den stannade upp innan
jag klämdes helt.

På 7:e våningen frågade jag efter vägen. Sen var jag tvungen att krypa ut på en
repstege för att nå entrén till hissen. Den hjälp som fanns att få bestod av två
trevliga, men blinda tjejer som kommit med hissen. Tillslut, när jag väl kom på den,
var det som en forsränning på repstege. En av de blinda tjejerna sa att vi skulle hålla
i oss ordentligt, samtidigt som vi forsar fram i en flod med vassa stenar och jag hör
tjejen bakom mig med samma namn som jag säga "herregud". Lustigt nog trillar jag
inte i vattnet, kommer fram till något som liknar slutet av en skidbacke och vaknar.

Jaha, så var det morgon.