annikasiri

Förord
Till dom små, om en betydelsefull vän när jag var ung.
Jag berättar om när jag tänkte på vad jag gjort.

 

Kapitel 2

En torsdagseftermiddag satt hon på bussen (15.45), tittade ut genom fönstret.
Hon tänkte - vi är rätt gulliga ihop - och smålog. Framför sig såg hon inte
småländska granar svischa förbi, eller "dansa i piruetter", som hon alltid tyckte
att de gjort som liten under långväga bilfärder. Blicken tog sig bortom träden,
istället såg hon onsdagskvällens tandborstning i badrummet framför sig. Fantastiskt.
Han speglade sig och hon roade sig med att leta och klämma mogna finnar på
hans rygg. Inga ord behövdes i den stunden.

Prolog
Till dom små.
Hon och dom små får prata mer om detta en annan gång.