Så en kan drömma
Natten till 7:e juni, det hoppar mellan olika sekvenser av drömstrofer...
I en stor aula formad som en amfiteater står en manlig professor och säger
- Man kan inte tala sanning och ljuga på samma gång.
Aulan är fullsatt och frågan är om någon ska våga säga emot denna auktoritet.
Då räcker Emma upp handen, en tjej som gick i samma högstadieklass
som mig och sen gick frisörlinjen på gymnasiet. Hon pratade med trygg
och lugn röst, presenterade ett exempel där det visst gick.
Hopp...
I samma aula är det nu istället ett sorl bland publiken. En som lyckats
fånga uppmärksamheten från två journalister är min gamla baldejt från
gymnasiet. Han viftar bort luggen med ena handen, redo att fotograferas.
Hopp...
Över fönstret hänger en filt, eftersom det inte finns någon rullgardin.
Den är beigige med stora vita blommor. Genom filten tränger morgonens
solljus, som lovar en vacker sommardag. Så, i detta ljus, får jag syn på en
av världens vackraste människa. Vilket ansikte tänker jag. Vilka ögonlockar.
Vilka kindben. Vilka läppar. Vilken panna.
Sen vaknade jag. Attans.