annikasiri

 

Jag ska försöka beskriva mina känslor denna eftermiddag.
Flera faktorer bygger tillsammans upp ett vardagslyckorus.
Nuet framförallt, men också upplevelser från ett par dagar tillbaka.

Nu. Nu. Nu.
Jag går med rejäla kliv i mina hästtjejskängor och byxorna jag hävdar
är kostymbyxor, men kära syster kallar chinos, hon har nog rätt ändå.
I ena handen håller jag en svart tygkasse med pianotangenter på.
Däri ligger ingredienser till veganska kokosbollar till knytisfikat min grupp
ska ha när vi lyssnar på de andras redovisningar imorgon. Vi hade vår idag.

Nu. Nu. Nu. Mer.
I den andra handen håller jag en nylånad bok, som jag inte kan vänta med
att bläddra i. Jag börjar läsa och vandrar samtidigt. Nina Björk pratar om
vad kvinnligt är. För undra år sedan betydde det bland annat att man (?)
som kvinna inte hade rösträtt, inte tillträde till universitetet, inte var myndig
när man (hur fungerar språket här egentligen, jag menar ju kvinna?) gift sig.
I förlängningen, kvinnor förstår inte politik, är inte kapabla att tänka rationellt,
kan inte ta ansvar för sin ekonomi.
Undra vad vi idag tillskriver som kvinnligt, som inte kommer att anses kvinnligt
om 100 år.

(Det kändes så mycket bättre att vara nära på att gå in i någon med en bok i
handen än som på vägen till biblioteket, med en iTelefon).

Det jag bar med mig.
Känslan i bra val. Jag prioriterade vad jag lovat istället för jobb. I förrgår spelade
jag korpeninnebandy med Helena, igår gick jag och Erika på promenad och
kollade på Veckans Brott. Tänk om jag missat det??? På kvällen skypade jag
med Alexander en stund. Tänk om jag missat det???

Vännerna, boken, tygkassen, skorna, byxorna, de starka stegen fyllde mig
med livslust.