annikasiri

Först. Vad som är sant för mig behöver inte vara sant för dig.
Sen. Jag har inte sagt att jag är glad för deras skull. Nu har jag sett hur de håller
varandra i handen och vad jag förstått så är det klappat och klart sedan ett par
veckor tillbaka.
Missförstå mig inte nu. Jag är inte avundsjuk. Anledningen att jag inte sagt vad
jag borde är att jag tycker synd om henne. Jag har tagit sats någongång. Att ta
sats är att andas in luft. Men orden fastnar i halsen för jag hade ju inte talat
sanning om jag fått ur mig ett grattis. (obs jfr "först").
Varför. Jag blir ledsen därför att jag tror att hon har valt ett liv i tystnad. Han är en
av dom som ett par gånger fått mig att skriva inlägg som sedan inte publicerats.
Han är en mansgris. Osäker på definitionen, men ordet kom upp. Han bryr sig
fruktansvärt mycket om sitt. Håller monologer. Dödar samtal när han kommer in.
Vad jag ser framför mig är att hon tyst och stilla sitter bredvid och håller hans hand
medan han pratar med ytterligare en mansgris i min närhet. De talar som att de vet
allt om allt. De gånger de kommer på glid och riskerar att avslöjas byter de ämne.
De är självupptagna, ställer inte frågor och tar sig inte tid att lyssna på saker om
hennes liv.