annikasiri

Så sjukt overkligt, men ikväll tog jag steget.

Hade ett snack med Andy efter träningen och fick det ur mig.
Jag har nu slutat spela innebandy. Hjääälp.

Tänk dig att man har en vän som man träffar flera gånger i veckan,
så plötsligt upphör det, tomt.
På vägen hem räknade jag ut att jag träffar laget ungefär 8 h/veckan.

Jag har spelat i 13-14 år och nu har suget försvunnit, så pass att jag
inte kan pressa mig själv att fortsätta. Kommer sakna det sociala grymt
mycket. Fina tjejer.

Tur att jag redan på lördag ska ut och springa med Helena och äta lunch
och sen på kvällen ska jag laga mat med Harriet och Johanna.
Och en liten, men kostig tröst är att Johanna ska sluta om 2 månader för
då flyttar hon till Göterborg, vilket är skittråkigt, men jag missar henne inte
3 gånger i veckan på bandyn iallafall.

Imorgon tror jag att jag ska publicera ett skrytinlägg om saker som gått bra
på innebandyn, sedan ska jag skriva om lite nya mål och drömmar med träning
som jag ska satsa på om jag inte hittar någon lagidrott inom den närmsta tiden.

Efter att jag pratat med tränaren råkade Johanna vara kvar, hon förstod och
jag grät några tårar. Det är så konstig känsla, så invant att flera gånger i
veckan springa med klubban och jaga plastbollen. Det var skönt att få det
sagt till henne och strax efter träffade jag på Helena med.

När jag cyklade hem visste jag inte riktigt vad jag skulle göra, ville ringa någon,
tänkte på mamma, jag har inte ens hunnit säga till henne att jag tänkt sluta,
tänkte på Alexander, men nä, tänkte på Flitte, men nä. Det slutade med att
jag inte ringde någon. Har pratade lite Pilen och PB här hemma och känslan
är lugn, det känns som ett beslut med frid i även om det känns overkligt.

Skulle kunna skriva så mycket mer nu, men det viktiga har jag ju fått sagt.

Nattinatti... nu ska jag duscha bort innebandysvetten.