annikasiri

En sommarkväll, mest troligt var det veckodagen lördag. En lägenhet i en liten
småländsk stad. Kvinna, 35plus är påtagligt stolt över bedriften att äga lägenheten.
Kvinna, 20plus är på riktigt glad för den andres skull. Den stora delen av tankekraften
var dock inte närvarande. Att styra över den var för länge sedan kört. Mat lagades, film
kollades på. Så småning om var det dags för den yngre att knyta skorna och trä på
sig jackan.
Lätta steg ner för trapporna. Luta sig framåt mot dörren, som erbjuder det klassiska
knäppklickande ljudet, ut i friska luften. Handen i fickan, en gammal mobiltelefon och en
nyckelknippa. Att cykla känns fritt. Så fritt att vänstersvängen istället blir en högersväng
mot hamnen, men inte riktigt ända fram. Ett nytt ställe att sitta på, i nära anslutning till
vad som enligt ryktet skulle vara sveriges tredje farligaste gata. Jag har aldrig suttit på
järnräcket som har till syfte att stoppa farten för gående innan de ska ta sig över gatan
via övergångsstället. Oj, nu kom ett "jag". Jag var hur som helst inte ensam.

Att prata om att göra något, säga något, tänka något innan det är för sent är inte aktuellt.

Ingen aning om varför minnet av två unga människor vid ett övergångställe dök upp 11.25
27 september 2011 vid mitt blåa skrivbord, men kände ändå för att skriva ned/upp det.