annikasiri

för ett överdrivet känsligt inlägg, jag är bra på att blåsa upp saker så att de känns väldigt
stora, det är jag medveten om, men nu förvarnar jag ju så det borde jag ju iallafall få lite
cred för.

jag skulle kanske kunna ta det från nu och gå bakåt i tiden.
I morse åt jag och mamma frukost i Ernemar, så mysigt. Medan hon kollade upp lite
stegar på nätet på sin dator passade jag på att näcka, jag hade inte räknat med att
vattnet skulle vara så skönt så bikinin var inte nedpackad.

I natt sov jag halvbra, vaknade första gången runt 3/halv 4, sedan somnade jag om
och vaknade lite om vart annat, tills det var dags att gå upp strax innan åtta för att
cykla till Ernemar. Jag drömde mycket, både trevliga och mindre trevliga saker.

Mitt i mellan. köksfönstret. tom gata. tyst gata. badrummet med ornamentglas i
fönsterrutan. av gatan syns bara olika färger som pixlar. jag hade sett om en bil
åkt förbi, armbågarna lutades en stund mot fönsterbrädet men det var tomt.
la mig, skrev några rader i min 5-års dagbok tänkte först att jag skulle gå ut till
brevlådan, men var lite frusen sedan badet så jag gick bara ner för trappan och
kollade en sista gång i köksfönstret. tomt.

I gårkväll inga namn. Men i en bil utanför mitt hus kändes det som att det var ombytta
roller helt plötsligt, det var jag som behövde, inte tvärt om. Det var jag som ville sitta kvar.
Men det var så otroligt befriande att inte vara kylig, det var så befriande att be om förlåtelse.
Men jag tycker faktiskt att det är orättvist att mitt förnuft + hur jag mår vinner över mina
känslor, att jag kan kontrollera mig så pass. Även att det gör ont i mig att tänka på så kommer
känslorna så småning om med tiden att sippra ifrån mig. och förhoppningsvis kommer jag i
ett senare skede tacka förnuftet. Det fina i allt är bara att jag kände att jag kunde behöva,
det fanns utrymme för det och jag sa ganska mycket som det är just då även om förnuftet
skulle få vinna. Det var så skönt att släppa kravet att hålla tillbaka för att vara rädd för vad
det skulle resultera i senare eftersom jag redan sagt vad jag trodde skulle bli bäst.
Jag behövde be om en kram till och istället för att svälja det så bara bad jag om det.
Precis vad jag ville ha, utan kontroll.

I gårkväll lite tidigare jag är så glad (eller tacksam är nog snarare rätt ord) att jag sattes
i situationen, vi två och några till, att inte bara träffas helt ensamma. Det var där och då jag
förstod att det inte räcker med halva dig för mig. Och det var då jag förstod att du mår bra
och att jag inte vill finnas runt omkring som ett grått moln.

I gårkväll ännu tidigare vilken fantastisk dag. Vilken litet paradis. På landet, vackra ängar,
diken med färglada blommor och en sjö. En båt lades i vattnet. Inget var väl fel just då. Om det
hade börjat från noll där vet jag inte vad som hade hänt. Men det gjorde det inte, det finns så
mycket i bagaget. Vi rodde lite i sjön och stannade vid en klippa, fruktsallad.

Vad har jag lärt mig av dagen? Jag vet inte riktigt. Mot min vilja å ena sidan, känslorna drar ju
inte åt exakt samma håll så en del av mig vill ju det, men å ena sidan mot min vilja ska nu tiden
få gå, och från mig själv ska tankar och känslor sippra bort.

I gårförmiddags kom jag på en finfrisyr som man kan göra efter standardfrisyren med
toffsskruvlocken.. pappas kommentar var att den var lite halvromantiskt, jag skippade
blomman i håret resten av dagen av olika anledningar.