annikasiri

feting den är så vacker, Joni Mitchell - Both sides now
som du, så man får ont i magen.

ikväll hittade jag till pianot igen, det nya som växte
fram påminde på ett bra sätt om tidigare spel.

natten till idag sov två över hos en någon på en annan
korridor på Larran. En av dessa två vaknade inte.
När jag kom hem på cykel idag stod en polisbil och läkarbil
utanför ingången. I köket (läs informationscentralen)
framkom att något slags ämne som används när man inte
vill använda heroin längre hade använts i för stora mängder
och en person hade därför dött. Jag vet inte vem någon av
de tre nämnda personerna är. Men jag såg ut genom
köksfönstret en bår täckt med ett svart skynke bäras in i en bil.

Som om ingenting har hänt är det mörkt ute, och regnar.
Eller förresten är det i och för sig vädret som brukar beställas
i filmer. Men på något sätt känns världens gång så dissig mot
anhöriga. Vädret känns som en diss. Det bara kommer och går.
Bryr sig inte, tröstar slumpmässigt. Blåsten blåser som den vill.

Människor runt omkring, i en tillräckligt stor ring runt om går runt.
Snart går jag runt. Sen lägger jag mig. Precis som vädret,
slumpmässigt. Någon viss minut somnar jag inatt. Vem tröstar jag?

Vem tröstar vi?