annikasiri

Igårnatt, mitt i skrivandet om tanten Agda avbröts jag och fick ta paus.
En trappa ner hände det här..som någon annan skrev senare om:

"vännerna har precis gått hem, jag låser den blå dörren som jag brukar drömma om på
nätterna; att jag låser. då ska jag alltid låsa någon ute, någon som försöker komma in och
någon som vill mig något ont. när jag var yngre trodde jag att alla ville mig ont. nu är jag
äldre än yngre, och det är så skönt när det inte gör ont. jag får svårt att andas av glädje,
tänk att allt blev så glatt. det här året har varit omtumlande. jag går in på toaletten och
borstar tänderna och avbryter plötsligt mitt borstande av ett ljud. har någon glömt en mobil?
det är en melodi jag inte känner igen. så lyssnar jag noggrannare och hör. det är kyrkan
som spelar, prydnadskyrkan i fönstret. den vita med svart tak. och fåren ligger bredvid.
kyrkan som lärde mig att sjunga stämma, kyrkan som alltid stått där varje jul, till och med
när katten brukade lägga sig bredvid stod den kvar. nu är det natt och nu spelar kyrkan utan
att någon vevat upp den. jag stelnar till av skräck. utanför tjuter stormen dagmar i varning
två anda.
a b c d, vi är på bokstaven d. det har hänt mycket sedan orkanen gudrun. då bodde jag i
växjö och såg plastpåsar svischa förbi de putsade husen på söder. jag var på fest och jag hade
en pojkvän som jag bodde tillsammans med precis bredvid en sjö och en tennisplan. vi hade
tre rum och kök och ärvde lägenheten en stund efter hans mamma. sen fick bostadsbolaget
bestämma och de bestämde inte med hjärta, de bestämde med strikta lagen.
så vi är på bokstaven d, dagmar. jättelika skuggor rör sig utanför, dansar omkring i
oregelbundna rörelser, ingen koreografi, ingen trygghet. där är svenska flaggan som pappa
hängt upp, det kanske folk gör på julen? DET kanske är trygghet; ett land, en tillhörighet,
en flagga. folket, ja man ska ju göra som folk mest, gör. då är ”allt som det ska”, en ska vara
normal och ren och hel och fräsch och snäll och i oskarshamn ska man dessutom gå på hockey,
supa sig full på helgen på hamngatan, prata smeålännska och kanske jobba på skaunia.
man ska INTE använda cykelhjälm,  gå till kyrkan, sjunga bordsbön, ha instrument upphängda
på väggen, spela fiol, gå på optimistjollesommarkurs, ha en kör hemma i vardagsrummet
uppkallad efter familjens efternamn, ha en pappa som är musiklärare på skolan man går på och
som är biodlare, med mera med mera. fel fel fel.
vi är på bokstaven d, jag riktigt hör hur vinden tar tag i buskarna i trädgården och samtidigt
spelar kyrkan stilla natt, den välkända melodin, de trygga gamla tonerna som går saktare och
långsammare för varje gång den…
men nu har ingen snurrat igång den. kyrkan måste har lagrat några stilla nattomgångar.
men natten känns inte så himla lugn just nu. jag ”går igång på det här”, andas snabbare och
känner mig ensam på ett obehagligt sätt. som om någon befinner sig i rummet, någon osynlig
som snurrat igång kyrkan med den lilla metallgrejen på kyrktornet. mina ben springer uppför
trappan, varannat trappsteg. knackar på annikas dörr, och jag är trygg. hon förstår. vi går
tillsammans ner och lyssnar på musiken. sakta, sakta tystnar den. och vinden är det enda
som hörs, andetagen blir stilla, vi blir stående en stund. ett kedjehus i småland, två systrar,
en natt. en stilla natt? en helig natt? allt är frid? stjärnan blid? och jag kan inte vara annat än
tacksam, tack för att allt kom tillbaka. jag lever."