annikasiri

om jag alltid sa precis allt jag tänkte då skulle jag ge ett otroligt
förvirrande intryck. känslor slänger sig fram och tillbaka uppåt
och nedåt. Jätterörigt.

Nu tänker jag säga precis vad jag tänkt, men ändå förklä det lite så
det luddas och suddas, inte får så starka konturer. Då är det inte lika
enkelt att beskylla mig för att förvirra. Jag sitter i sällskapsrummet på
Larran och pluggar.
För ett par timmar sedan klickade jag på ett av artisttipsen när man söker
på Jamie Cullum på spotify och nu började Diana Krall - For no one spelas,
(nästan ett måste att lyssna om du ska läsa vidare) Jag har aldrig hört den
förut men jag....
...slängdes från borgenärer, avtal, löpande skuldebrev, Olles rätt att häva
köpet till en händelse för 4,5 månader sen.
Jag satt på en stol ungefär lika hård som den jag sitter på nu. Ibland med
ryggen rak och stolt, nästa minut ihop sjunken. Strålkastarna bländade mig,
nykfiket såg jag mig omkring i lokalen. Det fanns ett ställe där blicken fastnade.
Precis så länge som jag kunde tillåta fantasin att skena iväg. Jag skulle ha kunnat
titta var som helst, men jag såg leken. Jag blev imponerad. Inbillade mig att det
också var meningen.
Någon och en liten flicka. Någon var egentligen inte någon. Någon var tusen gånger
bättre, snällare. När jag förstår det måste det vara okej att skriva lite saga i huvudet.

Senare ikväll ska jag skriva ett par bra saker med denna tisdag.
hej sålänge.