annikasiri

perspektiv i en, för mig, ny lokal i Lund.

Tin Tin Hyo från Burma berättar om hur kvinnor tar sig från Burma till Thailand.
Där får de ett dåligt betalt jobb för att hjälpa sin familj där hemma. De har inga
papper på att de får vara där så en dag kan plötsligt polisen komma och ta dom.
Under tiden de transporteras tillbaka våldtas de av poliserna.
Sedan sänker jag huvudet och upptäcker alla brödsmulorna i knät och tänker ungefär
"hur ser detta ut" och stryker genast bort dom. En värld som skakar. Ändå hinner jag
bry mig om några brödsmulor. Ändå kan jag le. Vilket jag ska försöka fortsätta göra.
Men det är viktigt att också försöka göra vad man kan för att världen ska sluta skaka
och istället bara snurra runt sin egen axel och solen.


Vi kan väl göra vad vi kan båda två?