annikasiri

Jag brukar ibland formulera meningar under dagen som senare hamnar på bloggen.
Ikväll hade jag en färdig rubrik och ett par meningar färdiga. Men så hände något
annat, något som gjorde att jag kände mig sjukt svag, och vek.
En film.

Jag kom på mig själv med att tänka "nämen, en sånhär hemsk film borde inte få
göras" och "usch, vad hemskt, tänk om något barn skulle se denhär filmen" för att
sedan inse att det jag såg hade hänt på riktigt. Barnen i filmen hade inget val,
de kunde inte somna om, de levde mardrömmen. Deras rädsla gick att ta på i filmen.
Jag kunde inte förstå, jag kunde bara känna mig skör och feg. och känna att om jag
hamnat i deras siutation hade jag blivit sjuk i huvudet av rädsla och bara lagt mig
ner, eller ja fallit ihop och skrikit.
Nu. En kväll. Ett rum. En apparat. Den fick mig att gråta. Men idag är en ny dag för mig.
Då. Det hände, det hände människor, MÄNNISKOR behandlades omänskligt. Somliga fick
ingen ny dag. Men de som fick det, vad var det för dag dom fick? Det går inte att förstå.
Men vi måste minnas. Skriken vi inte hörde måste vi minnas ändå. Rädslan vi inte kände
måste vi minnas ändå. Avrättningen vi inte såg måste vi minnas ändå.

Förintelsens minnesdag.