annikasiri

Två platser, ett hejdå, ett hej.
Det är charmigt, tycker jag åtminstånde för det mesta, med en plats där många
ansikten är kända för en. När jag kom till Oskarshamn i påsk tyckte jag inte det,
kändes så ovant, man kände sig nästan lite instängd när man gick på stan,
men när jag åkte hem gillade jag att möta min bror innan jag klev på bussen,
och att känna igen bussåkare 1 av 2 (jag var den andra), vi har tränat lite fotboll
ihop när vi var små, och i en by utanför stan hinner jag se Yvonne (f.d jobbarkompis)
och Lars-Ivar, mannen som cyklar överallt (f.d orkesterkompis).
Nu lämnar jag de kända ansiktenas land tänkte jag. Men Jönköping hade en del att
erbjuda också. Jag hinner inte gå mer än 200 m innan jag stöter på min stora
högstadieförälskelse. 200 m senare möter jag Filip, en klasskompis. Moa 100 m från
mitt hus. Sen kan man få en kram av en okänd kvinna på ICA.
Genom mobilhörlurarna som informerar om läget i de olika matcherna i kvalserien till elitserien
är jag ganska säker på att jag hör att kvinnan som står i vid kassan mittemot saknar 1 krona,
så jag gräver fram (förväntar mig inga beudransmail för detta och försöker inte vinna ära
för denna ädla insats, tänker mer på kvinnans reaktion som jag alldeles strax kommer till)
en enkrona och ger den till henne, hon tackar typ 3 gånger, jag säger att det är lugnt.
Sen kommer hon till mig och ger mig en kindkram och jag känner en doft av alkohol från
den unga kvinnan. Det kan man säga vad man vill om, en kram är mycket värd iallafall.
Mycker mer värd än en krona. Det är svårt att inte möta människor med ett leende
en sånhär dag.

Nu ska jag gå på bio med Hanna, Jonatan, Lisa och Ida.
Alltså nästan hela min klass hehe.
Kram! (gratis)