Det är roligt att läsa om andras problem...12 februari
Nu kan jag inte hålla mig längre, måste starta en blogg, sen får jag se om den
kommer användas i en vecka eller om det blir mer. Jag har tänkt länge att jag
ska starta en blogg. Trots att det samtidigt verkligen tar emot, vill inte drunkna
bland alla bloggare.
Jag började fundera seriöst på att starta en blogg för ett par månader sen.
Såhär gick det till... Jag tränade innebandy, och insåg att jag hade något att
berätta...som någon kanske skulle vilja veta om mig. Så det får bli min inledning
på bloggandet...
Jag har så länge jag kan minnas (alltså typ några år) inbillat mig att innebandybollar
har känslor. En vanlig konversation med bollarna när jag står i ledet och väntar
på min tur... (står inte där och pratar rakt ut, bollarna kan höra vad man tänker
också, det ni!)
- Ska jag ta dig?
- Ja gör det!
- Nej, du har inte sånna prickar på dig, och då är du inte lika bra.. jag tar din
kompis brevid.
- *snyft*
Så får jag dåligt samvete och tar bollen utan prickar, trots att den inte är lika ny
och bra som en boll med prickar på. Ibland kan jag plocka in en boll som hamnat
utanför sargen, och då kommer nästa passning eller skott bli jättebra eftersom bollen
blev så glad för att jag tog in den. 
Rubriken...
Torsdag: En vanlig dag på jobbet, allt är frid och fröjd. 18.10 börjar jag byta om
till sportkläder (fortfarande på jobbet), så upptäcker jag att jag glömt gympaskor.
Bussen går om en kvart, upptaget hemma, fast jag vet att ingen hinner komma
med skorna. Jag ringer och stör min tränare, får numret till två tjejer jag tror har
små fötter. Båda lovar att försöka leta upp några gamla skor. Bestämmer mig för
att chansa på att jag kan ha något av paren och åker med den försenade bussen
till Ålem. Busschauffören var riktigt lurig. På en hållplats kliver en kvinna i
50-årsålder på och säger "Den här går direkt till Kalmar va?"
- Står det inte Kalmar på bussen eller? Om det står Kalmar på bussen så ska den
till Kalmar. *suck*. De muckade lite, eller han muckade lite. Sen när hon tillslut fått
betala, fortsätter han prata i sin mobil och klagar på kvinnan. När han inte pratade
i mobilen sjöng han väldigt vackert, några arabiska toner, lät som en cd-skiva.
Jag satt mest där och hade ångest, för i Ålem väntade den assisterande tränaren
och 3 spelar på mig och min försenade buss. Kändes som att det inte riktigt var
meningen att jag skulle träna idag. Det visade sig att även en spelare i sporthallen
i Blomstermåla väntade på vår bil för vi hade hennes träningskläder. Jag blev lite
lugnare när radion spelade Laleh - Simon Says. Jag kände att så farligt är det inte,
och var glad att jag inte gett upp och struntat i att åka, trots att jag sabbade för
så många. Springa, prata lite med tjejerna i laget, passa, skjuta, prata lite med
bollarna.. duscha. Sen var det 50 minuter kvar tills bussen hem skulle gå.
Fördrev tiden med att dricka te hos min tränare, feting, tänk om någon i laget skulle
läsa detta. Halva laget tror redan att vi har någonting på gång. Men det kan jag säga
redan nu att så är det inte. Vi drack lite te, kollade på en kort tecknad film, om några
pingviner från filmen Madagaskar.
Buss hem till Oskarshamn, framme 22.50. Mp3-lurar i öronen och så gick jag hem
till Rödsle. Eller gick och gick, jag gled hem. Inte för att det var så halt att man inte
kunde gå, men för att jag ville det. Ni vet man springer några steg sen glider
man fram. I början var jag lite blyg och gled bara när jag trodde att ingen såg mig,
men sen började jag undra vad det spelade för roll om jag gled runt lite, vem skulle
bry sig? Nä, bilarna och folk jag mötte fick ta det.
Nu ska jag glida i säng, för nu är klockan mycket.
Godnatt på dig!