Någon annan, något annat år
ryggstödet är uppfällt. Hon lägger ner magasinet på låren, kisar med ögonen,
äger inga solglasögon, och ser sina två älskade barn springa längs vattnets början.
Det skvätter så härligt. Han är i närheten, har inte tröttnat på sandslottsbyggandet
och hjälper barnen lite på traven.
Det här blev mitt.
- Nä, vill du se på vårt sandslott?
- Ja, jag kommer alldeles strax...
Och där fanns hela världen, för henne, inuti och utanför. Med de hon älskade, älskar och ska älska.
Klockan blir kväll och små vindar leker sig fram på stranden. Barnen har inte tröttnat men det är ändå dags att dra sig hemåt. Familjen packar ihop sig och springer solglada upp mot parkeringen och bilen som står skuggparkerad bredvid en stor ek. Hon sätter sig bakom ratten medan han bältar barnen. Hennes tacksamhet fullkomligt bubblar över och hon känner sig som ett glatt barn inuti som vill sprattla lite med händerna och armarna. Hon sitter stilla och tittar i backspegeln på bilbältscenen som just utspelar sig i baksätet. Barnen är trötta så det behövs ingen övertalan för att få på dem bältena. Glada sommarminnen från hennes egen barndom seglar förbi, som när det ringde ut för rast under lågstadiet och det var varmt ute och de spelade fotboll på grusplanen, som när hon var tillräckligt lång för att åka de vilda attraktionerna på Liseberg om somrarna, som när allt bara var vardag och samtidigt perfekt.
Han sätter sig tillrätta bredvid henne och smeker hennes kind. Alla dörrar är stängda och de rullar ut på grusvägen.
Hemma om en kvart.